Astrid à Aix

 

 

 

 

Kära blogg.

 

Här kommer en lista över fina saker jag på sistone stött på:

 

- På Marseilles tågstation finns ett piano som vem som helst får spela på, när som helst. Och det får liksom stå där utan att någon pajar eller klottrar.

 

- Enorma pariserhjul (Marseille-hjul?), precis vid vattnet. Trots att det var jättejätteläskigt och superhögt så var det jättefräckt! Havsvindar, solnedgång, tre grymma tjejkompisar och, mellan fnissattackerna, kamerorna i högsta hugg.

 

- Små hemliga hamnar med små båtar, mitt ibland bostadshusen. Perfekt för att dingla med benen över kajkanten, spionera på småfiskar och äta pizza. (Pizzagubben höll på att kissa på sig av skratt när jag berättade om den svenska paradrätten - kebabpizzan!)

 

- En måndagskväll med "Frenglish"-tema, gratis te i piffiga tekannor och nya bekantskaper som man sen käkar falafel med och diskuterar världspolitik.

 

- En onsdagsförmiddag på favvocaféet med januariregn som smattrar mot rutan, en kopp kaffe och en strålande och underbart fransk kliché-ig bok. (Har ni inte läst Bonjour Tristesse - Gör det! Seriöst,  om denna bok skulle gestaltas skulle den vara en 25-årig fransk kvinna med svarta kläder, polotröja ofc, ett glas röd vin i ena handen, en cigg i den andra och med en blick som säger, på bruten franska "Åh, vad jag är djuuuup!". Har nog aldrig någonsin stött på en huvudrollskaraktär som jag BORDE störa mig på något så enormt men som jag bara ÄLSKAR. Läs läs läs!)

 

- Detta citatet från en fransk pop/rock-låt (Cola Maya med BB Brunes) :

"Car c'est là, contre ton corps que je me sens le plus mort,

Mais on ne vit qu'une fois - alors, tue-moi!"

För det är här, mot din kropp, som jag känner mig som mest död

Men man lever bara en gång - så kom igen, döda mig!

 

 

Pusshej leverpastej.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kära blogg.

 

Här ser ni en som dör förkylningsdöden andra gången på en månad. När man inte kan promenera hem från skolan i sakta mak och samtidigt äta en pain au chocolate (för att fira att man överlevt samtliga av dagens hostattacker och att man fick bra betyg) eftersom man inte kan andas - DÅ ÄR DET BANNE MIG ALLVARLIGT!

 

Rumskompis-Sam och jag var helt oändligt eländiga när vi vaknade i morse efter att båda två legat och hostat och snorat (förmodligen på varandra då vi sover i samma rum) natten lång. Men det känns i alla fall väldigt skönt att dela mitt enorma lidande med någon. Jag har världens goaste rumskompisar.

 

På onsdagseftermiddagarna så har jag två tillvalskurser, "Fransk Historia" och "Fransk Litteratur". Jag har samma lärarinna i de två kurserna, och även i min grammatik-kurs. Hon är en kort, sällsynt fransk madam, med spetsiga skor och matchande kavaj och kjol (ofta svartvitt hundtandsmönster). Hela hon är väldigt intensiv. Intensivt lockigt hår, intensiva ögon, intensiv röst (Ni skulle bara höra hennes "r". När hon säger "Très" så flyger halva klassen baklänges av vinddraget) Hon använder sig också av en väldigt "intensiv" utlärningsmetod. Hon börjar lektionen med en föreläsning där hon pratar och vi får anteckna, det kan till exempel handla om en fransk poet eller om medeltidens feodalsamhälle. Sen, efter ungefär 30 minuter, så slår hon igen sitt block, ser sig omkring med sin intensiv blick och säger sen:

"Jahapp, mademoiselle Astrid (förslagsvis) - Skulle du nu kunna vara så vänlig att upprepa det jag precis sa?"

 

MAN BA: WHAAAAAAAAAAAAAAAAT???! ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH! HJÄLP!!!!

 

Ja, jag behöver kanske inte skriva att jag fick blodsmak i munnen och andnöd första lektionen men nu efteråt, HERREGUD vad jag har lärt mig mycket! Nu är det kanske inte så att jag egentligen vill uppmuntra lärare att ständigt använda sig av "skrämselteknik" i sin pedagogik. Men, och speciellt när det kommer till utbytesstudenter: Ibland måste man bara stoppa in näven i skalet och dra ut den stackars snigeln. Annars finns det risk att snigeln stannar kvar i sitt skal och ruttnar alternativt svälter ihjäl alternativt inte lär sig någon franska alls. Ibland måste man bara hoppa! (alternativt få en liten knuff)

 

(Något som inte får glömmas bort dock är att ifall man bryskt sliter ut snigeln ur sitt trygga varma skal, inför alla snigelns snigelklasskamrater, så är det FÖRBJUDET att idiotförklara snigeln om/när snigeln svarar fel eller använder sig av fel verbkonjugation! Något som allt för många lärare på universitetet här ständigt glömmer bort)

 

Nu ska jag äta youghurt, njuta av solen (efter 3 dagars pissregn så är det vårvarmt igen! HIHI) och snyta mig lite. I helgen bär det av på dagsutflykt till Marseille.

 

Puss puss!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mina vänner.

 

Slå upp ordet "Provence-idyll" i valfritt lexikon och ni skola finna en bild av detta hus.

 

Detta, förstår ni barn, är den store konstnären Paul Cézannes atelier. Numera är huset ett museum och själva arbetsrummet är i princip lämnat så som han, impressionistlegenden, lämnade det. Hans hatt är där, hans gåkäpp, hans slitna välanvända läderväska med färgfläckar på... Här målade han sina allra största verk, drack morgonkaffe på ett trappsteg i Provence-morgonens första solstrålar, sökte inspiration genom att kisa ut genom de enorma sanslöst vackra fönsterna och faktiskt här han, efter en promenad genom trädgården en kylig regnig höstkväll då han målat ett porträtt av din trädgårdsmästare, dog.

Himla fint! Och ganska så mycket extra perfekt blev det ju tack vare att Aix visade sig från sin bästa sida just i torsdags.

 

 

 

 

Kära blogg.

 

Just nu sitter jag i köket och halvkollar på The Incredibles med Sam och Kitty. (mina rumskompisar) Har just käkat middag, en improviserad korvgryta bestående av lök, majs, ketchup, yoghurt, franska varianten till Dennis-korv och curry. Det blev asgott! (Känner mig lite stolt faktiskt)

 

Jag har haft en ganska go vecka. Jag har bland annat lekt lite turist, sovit förvånansvärt mycket, sett de senaste avsnitten av BBC-serien Sherlock tillsammans med kompisar (a.k.a. 90 minuter fan girl-anfall), druckit rosa vin och njutit vårvärme. Jag har även fikat med min franske konversationskompis Jean-Marc, fått en karta ritad till mig med snabbaste vägen till stans (tydligen) bästa vintage-affär och lärt mig vad fredagsmys heter på franska.

 

Idag började skolan igen. Lektionen började inte förrän kl 9 men jag var där redan kvart över åtta typ eftersom jag:

1. Jobbar på att hitta tillbaka till min tidspessimism

2. Hade min första lektion på den väldigt mystiska sjätte våningen (som ingen visste vart den var eller hur man tog sig till) Hittade dock en hiss, som typ bara dök upp och som stillsamt, tyst och smått spöklikt tog mig till den väldigt tomma sjätte våningen.... Min första tanke: Borde jag vara rädd?

 

Men sen var det inte så läskigt längre. Nya klassen, grupp 9, verkar jättebra och läraren, som varit gift med en islänning, blev så överlycklig över mitt "exotiska islänska påbrå" att han genast började kalla mig för "Cousine Astrid" ('kusin Astrid', syftandes på att Island är litet) Det är främst folk från forna grupp 8, alltså mina gamla klasskompisar, i klassen men även ett och annat nytt ansikte. Bland annat en kille från Cypern (Chypre, 12 points!) om heter Marius, vilket gjorde att jag hade Les Mis-soundtracket i huvvet resten av dagen.

Skolmässigt kommer mitt schema se lite annorlunda ut. Färre timmar "generell" franska, fler timmar individuella val. Denna terminen får jag välja 4 st s.k. ateliers och jag satsar på en kurs i kreativt skrivande, en litteraturkurs, en kurs om Provence och en grammatikkurs. Jag tror det blir kul! Woop woop!

 

Annars känns livet mest bra idag.

 

Puss!

 

 

 

 

Hannah framför Cité de Livre (biblioteket!) (ja, det är tre gigantiska böcker framför biblioteket! HUR COOLT??!)

 

 

 

Kära blogg.

 

Hejhopp la France, jag har återvänt.

 

I söndags morse styrde (så tidigt att det nästan var natt) jag min kosa återigen söderut. Helt ärligt nu, det var riktigt riktigt tufft att åka tillbaka efter 2 jättefina veckor hemma med mjuk familj, fina vänner, samma gamla spårvagnslinjer och trygghet. Att komma till en tom kall lägenhet med endast en baguette i kylskåpet, mögel i kaffekokaren och krånglande wifi, utan ett vettigt antal timmar sömn, ledde till en krasch. Allt kändes ganska hopplöst faktiskt. Och stundtals har det varit jobbigt de senaste dagarna, har känt mig trött, ensam och längtat hem. 

 

Men, som mina kloka familjemedlemmar tröstat och sagt, nyckeln är att sysselsätta sig själv. Och det har jag gjort. (Skolan börjar inte förrän nästa vecka!) Jag har storstädat, simmat i simhall, sovit, läst, ätit chicken nuggets med ketchup och druckit superröd (fett-mässigt alltså) mjölk ur lyxigt vinglas och fikat med lite kompisar.

Idag var jag först en sväng på administrationen på universitetet för att få lite information om den stundande terminen (kvinnan som jobbar där heter Edith och kan nog vara bland världens snällaste och gulligaste!) och sen träffade jag Hannah. Vi gick på en utställning på det lokala (ASFINA) biblioteket om Albert Camus (Fransk författare/nobelpristagare/filosof) (Föddes 7 november btw! WOOP WOOP!) och pratade intensivt om drömmar och drömtydning i den varma vårsolen. Sen lagade vi lite middag tillsammans hemma hos henne och då ramlade Carrie in också, från sin jullov à la Europaturné.

 

Nu sitter jag vid köksbordet i min nya lägenhet. Mina rumskompisar har inte kommit tillbaka från sina Europaturnéer än så jag har lite FF. Gött! Och lägenheten är jättefin ändå. Nu när jag inte är deppig längre.

 

Håll tillgodo, bildbomb coming up.

 

Puss och kram!